Mitt liv

Idag var jag inne på lite hemsidor, IKEA, MIO mm, för att kolla hur mycket soffor och fina inredningssaker kostar. Tittade också på spjälsängar. Det finns verkligen hur mycket som helst, spjälsängar för 3000 kr. Men eftersom inte vi kommer ha världens bästa budjet så är inte det livsviktigt att ha en spjälsäng för 3000 kr.

Ni vet den vita spjälsängen från IKEA, ser exakt likadan ut som den gjorde när jag var liten, den som jag hade ligger sparad i vår källare nu. Vi kan ta den om det skulle vara så. Sedan kan man köpa söta små lakan och fina dekorationer runt omkring. Jag älskar den lantliga, romantiska och rosa stilen. Men det tillåter väl inte J.

De största sakerna som kostar angående möbler när vi flyttar är TV, soffa, säng och matbord. Vi har allting nu förutom en soffa. Så möbler kommer väl inte gå på jätte mycket, sen tror jag att våra föräldrar kommer ge oss stöd.

Igår fick jag värsta lyckoruset, vi kommer klara det, och vi kommer ha det bra, vi kommer ha råd med saker och ting med den lönen J kommer ha osv. Vi kommer klara oss!

Ville publicera denna kommentar till alla er som sa att man "inte" orkar gå kvar i skolan.


Hej! Läste en kommentar här ovan som skrev att man absolut inte orkar gå kvar i skolan tills man fött och ville bara säga att det där inte stämmer, i alla fall inte för alla. Jag är 18 år och går i trean på gymnasiet. Jag fick barn när jag gick i nian och jag gick i skolan fram tills förlossningen började. så det behöver inte alls vara såsom den som kommenterade skrev. Detta gjorde att jag aldrig hoppade av skolan utan kommer gå ut gymnasiet som jag skulle ha gjort fast jag itne hade haft barn. Detta är hur skönt som helst.
Min dotters pappa och jag är fortfarande tillsammans och vi går i samma klass nu och allt funkar kanon.
Ha det bra,ville bara säga det!
Kramar Sandra

---

Tack Sandra :)

Ibland kommer det dagar när jag bara känner att jag aldrig skulle klara av att bli mamma vid sådan ung ålder (inte själva mamma rollen), men bara att fixa fram en egen lägenhet som inte är för dyr, göra så att mitt och J:s förhållande håller hela livet ut, (jag vill aldrig utsätta mitt barn för en skiljsmässa). Funderar på hur jag ska göra med mina studier och hur man ska ha råd med att plugga på högskola samtidigt som man har barn och ska hämta från dagis och massa annat.

Jag vill så jätte gärna skaffa barn snart att det blir läskigt ibland, verkligheten kommer ikapp en på någotvis, och IGEN jag är inte rädd över att skaffa själva barnet. Men på något sätt så vill jag att mitt barn, J och jag ska ha det så bra som möjligt. Vissa dagar känns de som att det aldrig kommer gå, vi kommer aldrig ha råd att bo i en lägenhet, vi kommer aldrig ha föräldrar som stöttar oss, vi kommer aldrig kunna köpa ett hus i framtiden. Ni vet, bara sådana negativa tankar som att man "inte kommer klara av någonting"

J är för mig för bra för att vara sann ibland. Han älskar mig precis för den jag är, jag kan vara hur sjuk som helst, han vet att han kommer bli smittad men han vill ändå komma hit och träffa mig och pussa på mig. J är en sådan omtänksam och fin kille, han vill alltid mitt bästa, han vill aldrig såra mig på något sätt, han är hur underbar som helst. On top of that, vill han samma saker som mig i framtiden, han vill ha barn ungt (efter gymnasiet) han vill kämpa lika mycket och jobba för att vi ska kunna skaffa barn tidigt. Han vill exakt det jag vill. På sådana här "negativa tankdagar" skrämmer det mig också, tänk om J bara skulle vakna upp en dag och lämna mig? Så står jag där och alla mina drömmar med honom som vi har sätt fram emot är krossade. Allt är borta.

Vet inte riktigt varför jag tänker så negativt om allt detta ibland, men jag antar att man har sådana här dagar, jag har en obehaglig och orolig känsla i magen. Jag vill det så mycket så jag börjar tvivla på det...jag är rädd för att det underbara aldrig kommer ske...

Blir så otroligt sur på att hela vår värld kretsar om pengar. Man brukar säga att kärleken går före pengarna. Men jag vet att det inte alltid är så. Vissa par separerar på grund av att ekonomin är för tuff, det finns ingen lösning osv.

Min största rädsla är hur man som ung mamma/föräldrar ska klara sig ekonomiskt? Vart får man pengarna ifrån? Hur har man råd att bo i en egen lägenhet om man pluggar båda två? Jag vet att man kan få hjälp av soss osv. Men självklart ska man inte utgå från den punken att "skit samma vi får ändå hjälp av soss"

När jag är inne på alla ung mamma föräldra bloggar så frågar jag alltid mig själv hur de klarar sig ekonomiskt. Man ser ofta att alla bor i en fin lägenhet, har fin inredning med platt Tv osv. Men hur gör ni?

Ekonomin är min största rädsla och det jag är mest osäker på. Jag är inte det minsta orolig att jag inte kommer klara av mamma rollen eller orka gå upp tidiga mornar. Det jag är mest fundersam över är ekonomin. Känner någon igen sig?

Så till alla er som är unga mammor eller har tips på hur man kan klara sig ekonomisk som ung mamma, tipsa gärna!

Jag är sjuk, är hostig och har feber. Tänkte just på det när man har en liten plutt som måste ha mat och vill leka och göra saker. Vad gör de mammor som är ensamståeende i sådana här situationer? Tydligen så får man väl palla sig upp vare sig man vill det eller inte. Lyckligtvis tror jag inte att jag kommer bli ensamståeende eftersom jag har världens underbaraste, omtänksamaste pojkvän (man tycker ju alltid sin egna är bäst). Har hört många "pappor" som inser när barnet är fött att de inte var redo att bli pappa och drar, eller inte tar sitt ansvar. Det är min stora skräck, eftersom om man då också är ung och kanske inte har världens bästa utbildning och jobb, vad gör man då? Nu tänker jag negativt, men det är väl nyttigt att göra det med, livet är fullt av små överraskingar. Men jag tror på ödet!

Varken jag eller J planerar att göra mig gravid just nu, så alla ni läsare behöver verkligen inte vara "oroliga". Jag är inte så naiv att jag vill bli gravid nu, jag vill vänta efter studenten. Det som känns skönt är bara att det inte är så långt kvar, och det får man väl tycka?

Jag har inte varit gravid så jag vet inte hur man känner sig under graviditeten. Det jag menade med att "gå klart skolan" var att jag kommer gå klart skolan i princip, eftersom att barnet skulle komma i juni eller senare. Att få ungefär barn runt den tidpunkten skulle innebära att jag inte skulle behöva avsluta mitt gymnasium efter jul som inte skulle gått, utan jag skulle iaf kunna gått klart en del av hela vårterminen tills vi slutar om inte komplikationer inträffar.

Jag har som sagt aldrig vart gravid så ni som "är mammor" tyck inte att jag är för naiv eftersom jag inte har all fakta i hand när jag skriver saker och ting. Självklart har jag en inre styrka inom mig som säger att jag skulle klarat det, även om man fick skriva flera uppsatser hemma de två sista månaderna, men jag vet att jag skulle klarat det. Vi har ett otroligt bra schema och slutar tidigt, sen har vi också bara musikal, religion och svenska i slutet av trean så inte direkt svåra kurser. Kämpigare hade det vart om jag gick Natur då man har alla D-kurser kvar i Kemi osv. Lyckligstvis har vi inte det!

Det känns iaf skönt att stundeten snart är här även fast det är 9 månader kvar så känns det skönt, eftersom jag har väntat så länge på den dagen då jag är klart med gymnasiet eftersom det har varit mitt hinder.

Det gick jätte bra för mig på arbets intervjun, det var väldigt posetiva till mig, lät som att jag iaf är en av deras top 5. Men som sagt det är många som söker denna tjänst, så har hård konkurans. De ska ringa ikväll och berätta vilka de valde att anställa. Är jätte nervös, jag vill så gärna ha det här jobbet. Just nu är jag klistrad till telefonen.

Menmen, idag när jag promenerade hem från skolan, gick jag förbi en liten sjö där det brukar gå massa gäss och ankor osv. Jag tänkte när jag själv går där med en barnvagn och visar mitt barn gässen och vi kanske matar dem med brödsmulor. Igår var jag och mina kompisar inne på HM på bebis avdelningen, GUD vad fina barnkläder det finns, man blev riktigt sugen. Min längtan är så stor just nu. Kan inte vänta. Det känns iaf skönt just nu att om man skulle råka bli gravid innan studenten så kommer jag kunna gå klart gymnasiet endå.

Jag är så glad, imorgon ska jag på arbetsintervju i stan. Jag måste verkligen ha det här jobbet. Det skulle underlätta mycket för mina planer i mitt liv. Om jag får det här jobbet kommer jag att ha jobbet ett helt år och lite till innan jag får mitt "planerade" barn. Får man en högre föräldra penning då ni som vet?

Jag i skulle i allafall lägga undan 80% av pengarna som jag tjänat om jag fick jobbet. Jag behöver det. Man får ju kämpa för det man vill, tänka frammåt inte bara i nuet. Vi ska kämpa för detta, för vi vill verkligen detta.

Även om vi är unga så är detta vår dröm och jag är inte sådan att jag medvetet blir gravid när jag vet att det inte finns jätte mycket pengar. Jag vill ju att min barn ska få det bra, så jag väntar tills efter gymnasiet och även så jag får jobba ihop pengar innan så vi kan köpa saker till vår älskling i framtiden.

Kalla mig naiv, men både jag och J är fast beslutna om det.

 Jag hoppas jag får jobbet skulle underlätta så mycket för mig och J.

Önska mig Lycka till imorn!

Abort är ett väldigt känsligt ämne, jag vet det, men detta är min blogg och jag måste få skriva vad jag tycker, samma sak som att ni andra skriver vad ni tycker på era bloggar. Jag tycker det är roligt att ni kommenterar så jag får höra andras åsikter och vidga mina syner.

Jag tror inte att alla riktigt förstod vad jag menade med mitt inlägg, jag kanske skrev det för fort och visste vad jag själv menade men när sedan folk läser det, låter det helt åt pipan.

Jag vet att det är bra att abort finns, för de som blir våldtagen eller helt enkelt gravid mot sin vilja. Självklart ska man ha sin egna rätt att kunna göra abort om man vill det.

Men hela min poäng med hela inlägget var att jag tycker det ÄR FEL när folk gör abort gång på gång när de själva vet hur ett barn blir till, och inte bryr sig om det. Man utnyttjar systemet helt enkelt. Eller bara det när ungdommar på 14 år har sex för första gången och råkar bli gravida för att de inte visste hur allvarligt det var med sex. Sådana här situationer gör mig väldigt väldigt arg, i dessa fall anser jag att "om man börjat ha sex får man också veta vad "konsekvenserna kan bli"

Sen var också min poäng att om man känner att man verkligen inte är redo för barn och ändå vill ha sex (såklart) så ska man vara EXTRA noga med att skydda sig, slarva inte med p pillrena eller kondomen eller vad det nu en är. För det för mig är respektlöst, det är för mig att leka med livet.


Jag accepterar att alla har olika åsikter, det har vi om allt vare sig det är om abort, unga föräldrar, socialdemokraterna eller moderaterna. Men detta är min blogg och här skriver jag vad jag tycker. Vissa dagar kan man få till ett extra "argt" inlägg om en viss sak som man kanske inte menar dagen efter lika mycket. Men alla har olika åsikter, så ni som sa i kommentarerna nedan att jag var "korkad, dum, fucked up" för att tycka som jag tycker, så tycker jag ni borde checka upp yttrandefrihets lagen.

Tycker det verkligen är synd om barn som är överviktiga, i själva verket är det ju inte deras egna fel, de äter ju bara maten som blir serverad hemma. Om föräldrarna äter pizza 7 gånger i veckan gör ju också barnet det. Om föräldrarna inte uppmuntrar barnen till att idrotta eller inte bryr sig själva om det kanske heller inte barnen tänker på det. Allt ska ju vara i en balans, det gäller ju inte bara det yttre skedet utan även det inre.

En gång när jag gick i en mataffär såg jag en mamma som gick med hennes två sönder. Jag kollade fort ner i hennes vagn, där låg det bara färdiglagade rätter från findus. Då menar jag inte frysta färdiglagade köttbullar från findus, utan färdiglagade rätter, som kött med potatis och någon sås till som man värmer i micron under 3 min. Hon lade i 5 portioner av en fiskrätt, 5 portioner av en kötträtt osv osv. Jag sotd där och HOPPADES att det inte var till hennes familj utan bara jobb mat eller något sådant. Men konstigt att köpa fem stycken av varje sort.

Dåliga matvanor går i arv som sagt, om inte barnet lär sig hur man lagar mat av föräldrarna, lär sig heller inte barnbarnen det. Allt går i arv så tänk på vad ni lär vidare, för det är synd att barnen ska få lida av föräldrnas beteende.

Min längtan är större en någonsin nu, jag tror jag håller på och spricka. Jag vet att jag KAN bli gravid nu om jag vill, och att det är ganska så enkelt, men det som hindrar mig är Gymnasiet. Jag vill gå ut gymnasiet innan jag blir höggravid, jag vill kunna gå på studentbalen i en fin klänning utan att känna mig som en valross eller en nyförlöst öm mamma. Jag vill kunna gå klart gymnasiet utan att slippa alla blickar och kommentarer.

Även fast man ska följa sin egna röst och inte bry sig om kommentarer eller blickar, så är jag en sådan person som lätt gör det. Jag är känslig.

Det är jobbigt att behöva vilja någonting så mycket fast man vet att det inte finns något att göra åt det. Menar vi kan inte gå ut och köpa ton med barnkläder eller en barnvagn, sätta upp spjälsängen eller annat. Det går inte. Vi kan bara sitta hemma och prata om hur det skulle vara, hur det skulle kännas att få beskedet att jag var gravid, hur vi skulle berätta det för våra föräldrar. Allt sådant kan vi bara tänka och alla dessa tankar gör så att huvudet spricker snart. Vi har allt så planerat in i minsta detalj. Jobb, pengar, lägenhet, möbler, namn. Det är så planerat det kan bli förutom att gymnasiet inte är avklarat. Jag tar studenten om ungefär 9 månader. 9 juni.

Det är svårt, jag och min pojkvän längtar sönder oss, men får hela tiden dämpa den känslan för både han och jag vet att det inte går just nu. Jag vet att det är smartast i längden att gå ut gymnasiet, men jag hatar att behöva känna den här känslan. Det är så jobbigt.

Varför egentligen döper vi våra barn? Vi är Kristna alltså, men i själva verket följer (de flesta av oss) inte de kristna reglerna. Visst, vi firar Jul, Påsk, Kristi himmelfärdsdag osv. Men de flesta av oss väntar inte med att ha sex förrens vi är gifta, vi tackar inte gud dagligen, vi ber inte bordsbön eller kvällsbön, vi läser inte bibeln, vi går inte till kyrkan varje söndag och lyssnar på gudstjänster, gud finns inte i våra tankar direkt.

Vi tänker inte så mycket på att vi är kristna. När jag skulle konfimera mig så tänkte inte jag ett dugg på VARFÖR jag skulle göra det och varför man gör det, jag tänkte inte ens på gud. Det var mer att "man konfimerar sig för att alla andra klasskamrater gör det som är döpta" mer som en slags norm, mer som en tradition.

Varför jag skriver detta är för att, när jag var i USA besökte jag min kompis som var som vi kallar JÄTTE Kristen, läser bibeln, hade till och med satt upp små meningar från bibeln i hennes rum mm. Hon funderade på hur vi egentligen kunde kalla oss kristna eftersom vi inte gör något speciellt kristet för att vi vill det. Vi firar jul för vi alltid har gjort det, vi firar påsk för att det är en tradition, men de flesta kanske inte lär ut till sina barn att det är gud vi firar. Det är bara påsken och påskäggen och godiset.

Intressant att fundera över sådana här saker, för i USA frågade jag mig själv, varför är jag egentligen kristen?

Blir så jäkla förbannad när jag ser serien unga mödrar! Vad är det för föräldrar?! I mina ögon är de oansvariga och ser förbaskat tråkiga ut. De står där med en cigg i handen och tror att livet inte skulle kunna bli sämre.

Såg ett avsnitt för länge sedan där en förlossning var på gång, då går mamman ut för att ta en cigg för att lunga ner sig själv och värkarna. Hur f*n kan man göra det? Hur oansvarigt är inte det mot barnet, vad är det för fel på vissa människor? Blev bara väldigt väldigt besviken. Här vill man att samhället ska få en bättre syn på unga föräldrar, så gör dem en serie där de visar hur "oansvariga och till mesta dels dåliga unga föräldrar är". Nä usch, man borde göra en serie med "normala personer" som tar ansvar för jag vet att det är så himla många unga föräldrar som TAR JUST ANSVAR, jag vet att det finns unga föräldrar som är otroligt otroligt bra. Jag tycker att vi ska visa upp världen dessa föräldrar och skippa dessa oansvariga!

Fick en tanke som var så sann.

Jag har en sådan stark barnlängtan och vet inte vart den ska ta vägen. Det är verkligen min enda dröm just nu, jag tänker inte på att jag vill bli något, utan jag tänker bara på att jag vill ha barn.

Jag kom på att om jag skaffar barn först som var min dröm, kommer jag kunna finna mina andra svar om vad jag vill bli EFTER barnet har kommit, eftersom jag då vet hur det känns att ha barn. Jag kommer då kunna koncentrera mig på andra tankar inte bara att "jag vill ha barn". Jag kommer kunna vara mer öppen sinning och tänka mer på vad jag vill utbilda mig till. Det kanske inte kommer vara barnmorska då eller förskolelärare? Just NU kanske det är det bara för jag har sådan stark barnlängtan och lurar mig själv, men det kanske inte är själva "Yrket" som lockar mig utan bara min barnlängtan...

Verkligen bra tanke och väldigt bra svar för mig!

Vad tror ni? Kom gärna med förslag!

Personligen så tycker inte jag att det är något fel med att gifta sig EFTER man skaffat barn. Jag tycker heller inte att själva "giftemålet" är så viktigt. Varför egentligen ska man göra det om man bara tittar på kärleken? Blir kärleken bättre om man gifter sig? Förändras den?

 Självklart kommer det mycket posetiva juridiska själ med själva giftemålet, så som att man får automatisk vårdnad tillsammans när barnet föds och att maken blir automatiskt pappan (inte så mycket pappers arbete med andra ord). När man köper hus i framtiden så köper man det tillsammans så om någon skulle dra en vacker dag kan inte den som "äger huset" skita i den som är ensam kvar. Finns många bra fördelar.

Jag har exempelvis en släktning som har barn. De är inte gifta, inte förlovade, har inga dop, alltså NADA. Jag har inget problem med det. Men det som är tråkigt är att, min familj får aldrig träffa den "inkommna" tjejen. Våra "släkter" flätas inte ihop, med varandra, eftersom de inte har några cermonier. Det är det enda tråkiga. (De har inte heller många kalas där man träffas heller)

Min mormor har ett litet argument som hon alltid brukar dra när vi diskuterar giftemål.

"Om man vill ha barn och leva resten av sitt liv med den speciella personen, varför kan man då inte bara gifta sig? Det är ju det man vill?"

Vad tycker ni?

Tänk om man skulle dö när man föder sitt barn, såg filmen Jersey Girl där just mamman dör när hon föder sitt barn för att hennes blodkärl sprack i hjärnan medans hon krysta. Självklart vill jag ha barn och inget jag går och tänker dagligen "Tänk om jag dör i förlossningen" men det händer att kvinnor dör, sällsynt men sant.

Ni som har barn, var ni någon gång orolig över att något skulle gå fel med er själva under förlossningen? Jag har hört många förlossningsberättelser där mammor berättar att under själva förlossningen tror de att de ska DÖ av smärta och att de inte kommer klara det. De blir sedan chockade när bebisen ligger där på magen.

Men att dö under förlossingen är min skräck eller att det självklart går snett med barnet (men det kan man diskutera i ett annat inlägg.) Men tänk er själva att ha haft ett barn i magen i nio månader som man längtar till att få träffa, sedan dör man själv och aldrig fick uppleva livet som mamma när man som mest ville det.

Nu är jag äntligen tillbaka med skrivandet, har haft en bra semester i USA och haft svårt att skriva men nu äntligen ska jag skriva om mer saker som rör Min Längtan till barn mm.

Det som slog mig idag var hur hemskt abort är. Enligt mig så klassas aborter som mord. Från den första sekund då ägget och spermien möts är det ett liv, om man inte får ett missfall så är det något som ska leva, och något som inte ska skrapas bort och gå i bitar.

Jag var inne på Youtube och sökte på aborter, INTE KUL, jag tror attt många (men inte alla självklart) som blir gravida inte tänker sig för, vad det är de ska gå igenom och hur det görs. De tänker mest på sitt egna liv, "jag vill bara vara normal igen och få bort det" De flesta tror jag inte tänker på att det verkligen är ett barn.

Om man hade haft en lektion och fått se en film hur en kirurgisk abort gått till eller hur stort barnet är i vecka 18 kanske tjejer inte haft samma syn på vad som ska hända deras barn. Det har blivit en människa, men armar och ben, och hur det verkligen sticker den där skrapan upp och ner i hela livmodern så barnet klyfs på många håll.
Aborter finns säkert i många olika typer, sugslang, eller skrapa,men för mig är det lika fel.

Aborter ökar varje år i Sverige och jag tycker det är skamligt att vissa använder det som något typ av preventivmedel, gör abort gång på gång. Till er som gör såhär Hoppas Ni Aldrig Kan Få Barn I Framtiden.

Om man har vart så mogen att ha börjat ha sex så får man fan ta ansvaret för att det kan bli ett barn och stå för det efteråt med. Vill ni se erat barn i en papperskorg? Om ni vill det, Shame on you!

Självklart finns det undantag om man blir våldtagen osv. men det som jag håller fast vid är att om man INTE vill ha barn och vet att man skulle gjort en abort om man blivit gravid, VAR EXTRA NOGA MED ATT SKYDDA DIG!