Förlossningsberättelsen med vår dotter
Ja vart skall jag börja...som ni flesta vet så började mina så kallad tecken på att förlossningen väldigt tidigt, ca 3 veckor innan. Slemproppen gick på om pö, jag hade tryck ner, molvärk, konstigt obehag i kroppen och sammandragningar. Hos barnmorskan en vecka innan beräknad förlossning fick jag en hinnesvepning men tror inte den hjälpte mer än att mer av slemmisen släppte för ingenting hände inom de 48 timmar som det ska om den skall ha gjort någon nytta. Den 23 juli hade jag som vanligt lite sammandragningar men var inga som gjorde speciellt ont så jag tänkte inte mer på de, kvällen innan allt starta skrev jag till och med ett inlägg för vecka 41 och att jag var säker på att gå en vecka till då alla dessa symtomer spelade mig ett spratt gång på gång. Jag gick i alla fall och la mig och taggade för BF-dagen då jag också skulle träffa Caroline med hennes barn. När klockan var runt 04:30 vaknade jag av att magen kändes spänd och att jag hade molvärk, fick någon lite smärtsammare värk men tänkte återigen att nu luras det igen så försökte somna om men det gick inte, var tvungen att gå upp att göra nummer två?! och efter de var det som allt starta på riktigt,värkar startade med ca 6 minuters mellanrum och de gick ner i korsryggen och jag var tvungen att andas igenom dem. Värkarna fortsatte men var fortfarande hanterbara, gick in och duscha och var lite osäker om något egentligen kanske var på G för SÅ ont gjorde dem inte än, när klockan var runt 07:00 kom dem med 4-5 minuters mellanrum och jag anade att det kanske nu ändå var på riktigt eftersom de hållt i sig sen klockan fem, ringde förlossningen och kollade läget om vi var tvunga att åka in. Hon i luren sa att det var fullt på nästan alla förlossningar och att hon hade svårt att placera någon, fick då en snabb tanke att vi kanske var tvungna att åka till förlossningar som låg 1 timmes bilkörning bort och sa att vi kanske skulle åka dit redan nu då och vänta där eftersom förlossningen med William gick väldigt fort. Medans vi pratade fanns det helt plötsigt en plats på ett närmare sjukhus så vi åkte dit.
När vi kom in till förlossningen var värkarna fortfarande inte så jätte starka men dem gjorde ont och jag var tvungen att andas, blev kopplad till en CTG maskin som mäter värkar och bebisens hjärtljud, låg med den i en timme och under den timmen klingade värkarna typ av? de kom men inte alls regelbundet, barnmorskan kom in igen, undersökte mig och sa att jag var 4 cm öppen. Hon sa att hon inte tänkte skicka hem mig men att jag fick gå i rummet lite om jag ville. Så fort jag ställde mig upp så kom värkarna igen regelbundet med ca 3 minuters mellanrum och här i från gick det väldigt fort. Det sa PANG och efter bara 3 värkar så bad jag om att få lustgas, efter en kvart med lusgasen blev jag undersökt igen då jag kände att de tryckte ner och då var jag helt plötsigt 6 cm öppen. Vid varje värk kände jag att det tryckte mer och mer ner och det blev att smärtsammare och smärtsammare, hon undersökte mig med ca 15 minuters mellanrum då jag skrek att det tryckte så fruktansvärt mycket och till min förvåning så sa hon första gången 8 cm och sen 10. jag öppnade mig alltså från 4 cm till 10 cm på ca 45 minuter?!
Helt plötsligt var det dags att krysta och fy bubblan vad jag hatar dem värkarna men det gick efter massa pust och stön blev klockan 12:17 och vår lilla flicka föddes och mådde jätte bra. När hon kom ut tittade jag ner och sa "Äntligen är hon är" och var super lycklig. Jag sprack ingenting och behövde inte sys någonting konstigt nog då jag alltid undrat hur fasen man inte kan spricka när man krystar ut ett helt huvud men antar att jag hade väldigt bra teknik denna gång och inte tog i för mycket även fast man ville och de sved som sjutton. Lyckan som jag kände när hon äntligen var här var helt magisk som jag längtat och att förlossningen hade gått så bra också gjorde det hela mycket bättre. Förlossningen med William var mer "dramatisk" även fast alla mådde bra och så men jag var otroligt chockad över smärtan och sen låg jag i värkar mycket längre tid innan jag fick krysta då det tog längre tid innan han hade åkt ner i "förlossningskanalen".
Fick i alla fall den berömda fika brickan som var väldigt god den här gången. Efter William föddes var jag knappt hungrig, var bara väldigt chockad och helt groggy haha. Förlossningen hade i alla fall mycket att göra den 24 juli så det tog en timme innan hon var vägd och mätt. 3455 gram och 49 cm lång, nästan lika stor som sin bror som vägde 3205 gram och var 49 cm lång (dock kom han ju 3 veckor tidigt).
När klockan var runt tre fick vi åka ner till BB och jag var pigg som en nötkärna och mådde väldigt bra, J var den som däckade på sängen och man kunde nästan tro att de var han som hade fött barn för jag märkte knappt av det, dock kom min trötthet dagen efter och dagen därpå och eftersom jag inte fick sova någonting på BB i princip av olika anledningar så har jag fått en riktigt dålig start på livet som tvåbarnsmamma, orkar typ bara sova och amma tösen annars har jag huvudvärk och känner mig väldigt trött jämnt. Jag hoppas det vänder snart så jag har mer ork till att få ett mer normalt liv för det längtar jag efter!
På kvällen den 24 juli kom i alla fall vår familj och fick se vår lilla fina dotter, alla tyckte hon var väldigt lik mig när jag var liten och det ÄR HON även fast man självklart ser att hon är Williams syster. Skall lägga upp lite jämförelse bilder här så får ni se!
På torsdag åkte vi hem från BB och blev så otroligt förvånad när jag kom in och J hade köpt röda rosor, mögelost med fina kex till (som jag längtat efter) och cola zero (som jag älskar men han hatar) förberett potatis sallad och lagt fläskfilé i marinad som vi senare skulle grilla till middag. Jag höll på att smälta lite, tyckte det var så otroligt omtänksamt och fint gjort! Underbara älskade J, världens bästa sambo och pappa till våra barn!
Och tack gode gud för att lustgasen finns när man skall föda barn, jag hade nog inte klarat mig utan den!
Förlossningsberättelse!
Tänkte berätta hur min förlossning gick till mer i detalj!
Hade känt av under veckan att något var på G, jag sov oroligt och min mage hade sjunkit rejält, ville dock inte ta ut någonting i förskott eftersom att förstföderskor ofta går över tiden.
Söndag kväll efter babyshowern gick min slempropp, hade haft molande mensvärk hela dagen och kände att något var på G, jag fick dock inget blod i min slempropp och var lite osäker om det verkligen VAR DEN, men det var det kan jag konstatera nu i efterhand (tapetklister say no more).
Dagen efter alltså på måndagen, kände jag lite molvärk, men det var inte alls faligt, på kvällen vid 21 fick jag lätta värkar med tio minuters mellanrum i två timmar. Sa till J att något kanske var på G och att han skulle vara beredd, men han var fast besluten om att William skulle komma nästa vecka så han försökte övertyga mig om att inget var på G, men han hade fel vet vi ju nu.
Jag gick hem satte mig vid datorn och chattade med min kompis, vi pratade om att min slempropp hade gått och att något kanske var på G, Isabelle hade som gissning att William skulle komma den 19 maj alltså på onsdag var väldigt nära nu i efterhand då William kom den 18 maj. Vi sa iaf. hejdå och klockan var då strax efter 02 (nattuggla som jag är). Jag la mig iallafall i sängen och kände en väldig spänd känsla i hela magen, kunde inte lägga mig på sidan, så jag låg och vred mig i tio minuter och sen hör jag ett litet klick och känner att det rinner det ut något där nere, jag tror först att det är massor av flytningar, men sen märker jag att det inte avtar utan att de börjar forsa ut, springer till toaletten och där kommer det ut massor med vatten, mitt vatten gick alltså då klockan 02:30.
Jag fick lite panik i det ögonblicket då jag förstod att jag SKULLE FÖDA BARN, allt som man pratat och skrivit om var nu verklighet. Kunde inte riktigt ta in att bebisen var på väg eftersom jag hade föreställt att jag skulle haft RIKTIGA värkar innan, så jag blev lite smått rädd och darrade och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Ringer J, och han förstår inte heller att det är sant, han skulle ju komma NÄSTA VECKA som i princip alla också trodde. Jag ringer till förlossningen och de säger att jag skall åka in för en kontroll, man gör nämligen alltid det när vattnet har gått i risk för infektioner.
Jag kommer in till förlossningen vid halv fyra, de lägger en CTG på mig alltså apparaten som mäter värkarna och bebisen hjärtljud. De ser då att värkarna kommer med 6 minuters mellanrum men inte var så intensvia, jag kunde fortfarande prata när jag hade en värk. Barnmorskan gjorde också en gynekologisk undersökning för att se om jag hade öppnat mig någonting, hon såg inte alls livmodertappen och sa att inget hade börjat ske. Vi fick då åka hem och fick råd att ladda upp som att sova, äta, dricka och vila. Jag trodde då att jag skulle få åka hem och att värkarna kanske skulle ta fart mitt på dagen eller kvällen elle tillochmed DAGEN EFTER, vissa kvinnor kan ha vatten avgång tre dagar innan bebisen kommer.
Jag hade fel, vi kom hem vid halv 6 la oss i sängen och försökte somna. Kände att värkarna fortfarande kom 6-5 minuter mellan varandra och de blev mer och mer smärtsamma och intensiva. Vid sju låg jag och kved i sängen för att det gjorde så ont, jag sa till J att vi måste åka in för jag klarar inte av detta med. JAG VILL HA BEDÖVNING! Vi kom in runt halv nio till förlossningen igen, vi satte en CTG igen och värkarna kom då med 3,5 - 4 minuters mellanrum och var så smärtsamma, det tryckte nedåt i varje värk och det molande som sjutton. Fick göra en till gynekologisk undersökning för att se livmodertappen och var då hela 9 cm öppen. Jag blev då inskriven vid 09:30 och barnmorskan trodde att bebisen skulle komma när som helst så alla fick lite panikoch sprang runt medans jag fick lägga mig i en säng med lustgas som var en BEFRIELSE, kände mig dock full, läpparna domnade bort och jag pratade sluddrigt och hörde min ut och in andning sekunder EFTER jag hade andats. Lustgasen tog i allafall bort den värsta smärtan i varje värk, men kände fortfarande ETT ENORMT tryck nedåt.
Låg där med lustgasen och väntande på att William skulle tränga ner mot EXIT så att jag kunde börja krysta. De tog dock lite längre tid än själva öppningsskedet så de gav mig värkstimulerande dropp så att någonting hände. 12:25 tycker de att jag skall testkrysta och gör det med ALL min kraft och de ser lilla huvudet träda fram. Vi väntar på nästa värk och jag trycker på igen. Jag börjar tänka på smärtan när han väl skall ut ur MIG och blir lite rädd så vid nästa värk då huvuydet väl skall ut, drar det och spänner det som sjutton där nere, tror att jag skall svimma av, jag skriker och skriker och barnmorskan försöker lugna mig genom att säga att jag skall andas, nästa värk kommer kort där efter och 12:57 kommer världens bästa unge ut. Han läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad, mitt barn är här och jag klarade det!
5 minter efter William kom ut, kommer nästa värk och moderkakan kommer ut. När den kom ut, var jag sååå lättad, jag klarade av en HEL förlossning! William låg på mitt bröst och kved som en liten anka, jag låg fortfarande i chock och väntade på att bli sydd, sprack jätte lite bara 2mm som var en STOR lättand för mig.
Nu i efterhand så är jag väldigt nöjd över min förlossning, den gick fortare och blev bättre än jag trodde. Jag som skulle ligga i 36 timmar med värkar och få epidural och inte använda lustgas Jag som skulle ha tid att gå runt och ta kort på förlossningssalen osv? Inget blev som jag hade tänkt utan MYCKET bättre. Smärtan var inte alls så som jag hade trott, det gjorde ont men det var en helt annan smärta än att sticka sig på en cactus.
Tycker nog att det som sker efter förlossningen med att man blöder och att man är öm där nere är mer jobbigt än vad förlossningen är. Förlossningen går så fort men denna ömhet sitter i en ett tag efter förlossningen och det blir mer jobbigt att "leva". Denna ömhet går självklart också över och det är väl då man riktigt kan NJUTA av sitt nya liv, nu är det lite smått obehagligt att sätta sig på en stol eller att gå på toaletten.
Jag är iallafall världen lyckligaste som fått en helt perfekt frisk son. Det är högsta vinsten verkligen, inget slår lyckan att bli mamma!
Hade känt av under veckan att något var på G, jag sov oroligt och min mage hade sjunkit rejält, ville dock inte ta ut någonting i förskott eftersom att förstföderskor ofta går över tiden.
Söndag kväll efter babyshowern gick min slempropp, hade haft molande mensvärk hela dagen och kände att något var på G, jag fick dock inget blod i min slempropp och var lite osäker om det verkligen VAR DEN, men det var det kan jag konstatera nu i efterhand (tapetklister say no more).
Dagen efter alltså på måndagen, kände jag lite molvärk, men det var inte alls faligt, på kvällen vid 21 fick jag lätta värkar med tio minuters mellanrum i två timmar. Sa till J att något kanske var på G och att han skulle vara beredd, men han var fast besluten om att William skulle komma nästa vecka så han försökte övertyga mig om att inget var på G, men han hade fel vet vi ju nu.
Jag gick hem satte mig vid datorn och chattade med min kompis, vi pratade om att min slempropp hade gått och att något kanske var på G, Isabelle hade som gissning att William skulle komma den 19 maj alltså på onsdag var väldigt nära nu i efterhand då William kom den 18 maj. Vi sa iaf. hejdå och klockan var då strax efter 02 (nattuggla som jag är). Jag la mig iallafall i sängen och kände en väldig spänd känsla i hela magen, kunde inte lägga mig på sidan, så jag låg och vred mig i tio minuter och sen hör jag ett litet klick och känner att det rinner det ut något där nere, jag tror först att det är massor av flytningar, men sen märker jag att det inte avtar utan att de börjar forsa ut, springer till toaletten och där kommer det ut massor med vatten, mitt vatten gick alltså då klockan 02:30.
Jag fick lite panik i det ögonblicket då jag förstod att jag SKULLE FÖDA BARN, allt som man pratat och skrivit om var nu verklighet. Kunde inte riktigt ta in att bebisen var på väg eftersom jag hade föreställt att jag skulle haft RIKTIGA värkar innan, så jag blev lite smått rädd och darrade och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vart jag skulle ta vägen. Ringer J, och han förstår inte heller att det är sant, han skulle ju komma NÄSTA VECKA som i princip alla också trodde. Jag ringer till förlossningen och de säger att jag skall åka in för en kontroll, man gör nämligen alltid det när vattnet har gått i risk för infektioner.
Jag kommer in till förlossningen vid halv fyra, de lägger en CTG på mig alltså apparaten som mäter värkarna och bebisen hjärtljud. De ser då att värkarna kommer med 6 minuters mellanrum men inte var så intensvia, jag kunde fortfarande prata när jag hade en värk. Barnmorskan gjorde också en gynekologisk undersökning för att se om jag hade öppnat mig någonting, hon såg inte alls livmodertappen och sa att inget hade börjat ske. Vi fick då åka hem och fick råd att ladda upp som att sova, äta, dricka och vila. Jag trodde då att jag skulle få åka hem och att värkarna kanske skulle ta fart mitt på dagen eller kvällen elle tillochmed DAGEN EFTER, vissa kvinnor kan ha vatten avgång tre dagar innan bebisen kommer.
Jag hade fel, vi kom hem vid halv 6 la oss i sängen och försökte somna. Kände att värkarna fortfarande kom 6-5 minuter mellan varandra och de blev mer och mer smärtsamma och intensiva. Vid sju låg jag och kved i sängen för att det gjorde så ont, jag sa till J att vi måste åka in för jag klarar inte av detta med. JAG VILL HA BEDÖVNING! Vi kom in runt halv nio till förlossningen igen, vi satte en CTG igen och värkarna kom då med 3,5 - 4 minuters mellanrum och var så smärtsamma, det tryckte nedåt i varje värk och det molande som sjutton. Fick göra en till gynekologisk undersökning för att se livmodertappen och var då hela 9 cm öppen. Jag blev då inskriven vid 09:30 och barnmorskan trodde att bebisen skulle komma när som helst så alla fick lite panikoch sprang runt medans jag fick lägga mig i en säng med lustgas som var en BEFRIELSE, kände mig dock full, läpparna domnade bort och jag pratade sluddrigt och hörde min ut och in andning sekunder EFTER jag hade andats. Lustgasen tog i allafall bort den värsta smärtan i varje värk, men kände fortfarande ETT ENORMT tryck nedåt.
Låg där med lustgasen och väntande på att William skulle tränga ner mot EXIT så att jag kunde börja krysta. De tog dock lite längre tid än själva öppningsskedet så de gav mig värkstimulerande dropp så att någonting hände. 12:25 tycker de att jag skall testkrysta och gör det med ALL min kraft och de ser lilla huvudet träda fram. Vi väntar på nästa värk och jag trycker på igen. Jag börjar tänka på smärtan när han väl skall ut ur MIG och blir lite rädd så vid nästa värk då huvuydet väl skall ut, drar det och spänner det som sjutton där nere, tror att jag skall svimma av, jag skriker och skriker och barnmorskan försöker lugna mig genom att säga att jag skall andas, nästa värk kommer kort där efter och 12:57 kommer världens bästa unge ut. Han läggs på mitt bröst och jag gråter av lättnad, mitt barn är här och jag klarade det!
5 minter efter William kom ut, kommer nästa värk och moderkakan kommer ut. När den kom ut, var jag sååå lättad, jag klarade av en HEL förlossning! William låg på mitt bröst och kved som en liten anka, jag låg fortfarande i chock och väntade på att bli sydd, sprack jätte lite bara 2mm som var en STOR lättand för mig.
Nu i efterhand så är jag väldigt nöjd över min förlossning, den gick fortare och blev bättre än jag trodde. Jag som skulle ligga i 36 timmar med värkar och få epidural och inte använda lustgas Jag som skulle ha tid att gå runt och ta kort på förlossningssalen osv? Inget blev som jag hade tänkt utan MYCKET bättre. Smärtan var inte alls så som jag hade trott, det gjorde ont men det var en helt annan smärta än att sticka sig på en cactus.
Tycker nog att det som sker efter förlossningen med att man blöder och att man är öm där nere är mer jobbigt än vad förlossningen är. Förlossningen går så fort men denna ömhet sitter i en ett tag efter förlossningen och det blir mer jobbigt att "leva". Denna ömhet går självklart också över och det är väl då man riktigt kan NJUTA av sitt nya liv, nu är det lite smått obehagligt att sätta sig på en stol eller att gå på toaletten.
Jag är iallafall världen lyckligaste som fått en helt perfekt frisk son. Det är högsta vinsten verkligen, inget slår lyckan att bli mamma!
Plutten 1 dag gammal!
